Sommaren 1687 lät Faluns koppargruva annorlunda. Djupt inne i berget hördes mullrande ljud som gruvarbetarna kände igen. Berget rörde på sig. Det hade hänt förr, mindre ras var ett återkommande inslag i gruvlivet, men nu lät det annorlunda.
Den 25 juni, midsommardagen, inträffade det. Tre av gruvans dagöppningar, Blankstöten, Bondestöten och Skeppsstöten, störtade samman och bildade ett enda jättelikt hål i marken. Dånet hördes flera mil bort. Klippblock kastades upp i luften. Dagen efter följde stora delar av området Bockbacken med ner i djupet. Rasmassor hittades senare på 350 meters djup inne i gruvan.
Det som uppenbarade sig var Stora Stöten: ett dagbrott med en omkrets på 1,6 kilometer och ett djup på nära 100 meter.
Hundra år av rovdrift bakom ett ögonblick
Raset kom inte ur ingenstans. Det var slutpunkten på mer än ett sekel av intensiv och planlös gruvdrift.
Under 1600-talets stormaktstid var Faluns koppargruva Sveriges viktigaste enskilda inkomstkälla. Periodvis kom mer än två tredjedelar av Europas samlade kopparproduktion härifrån. Intäkterna finansierade krigsmakt, förvaltning och handel och lade grunden för Sverige som europeisk stormakt. Trycket på gruvan var enormt.
Gruvarbetarna sprängde, högg och drev orter i berget utan en övergripande plan. Den första gruvkartan gjordes inte förrän 1629 och trots att kartläggningen innebar ett steg mot bättre organisation präglades driften fortsatt av girighet och rovbrytning. Man tog kopparn där den fanns, utan tillräcklig hänsyn till vad som bar upp marken ovanför. De tre dagöppningarna, Blankstöten, Bondestöten och Skeppsstöten, hade vuxit sig allt större. Mellanväggarna mellan dem tunnades ut år för år.
Midsommarens tillfällighet
Att raset inte tog ett enda liv är historiens mest välkända lyckosamma tillfällighet i Falun.
En vanlig arbetsdag hade hundratals gruvdrängar befunnit sig nere i schakten. Men midsommarhelgen var en av årets stora lediga dagar.
Nyheten spreds snabbt, inte bara för att raset var enormt, utan för att ingen omkommit. Det var en händelse som talade om för hela Sverige och delar av Europa att Falun drabbats av något som på ett sätt kan kallas mirakel. Ryktet om det stora raset där ingen dog blev omtalat långt utanför Dalarnas gränser.
Vad Stora Stöten innebar för gruvan
Raset var inte slutet på gruvdriften i Falun, kopparbrytningen fortsatte ända till 1992, men det markerade en vändpunkt som gruvan aldrig riktigt återhämtade sig ifrån.
Kopparproduktionen minskade drastiskt efter 1687. Toppen hade nåtts 1650, med runt 3 000 ton. I slutet av 1710-talet hade produktionen sjunkit till under 1 000 ton per år. Raset innebar att de mest tillgängliga och lönsamma delarna av fyndigheten nu låg under ett kaos av rasmassor. Rekonstruktionen av gruvarbetet tog år. Och Sverige, vars stormaktstid vilade tungt på kopparexportens intäkter, hade inte lång tid kvar som europeisk stormakt.
Kratern som förändrade ett landskap
Det som framträdde ur raset var inte bara ett hål. Det var ett nytt landmärke, ett sår i jordskorpan som snabbt kom att definiera Falun som plats.
Carl von Linné besökte Falun och blickade ner i Stora Stöten. Liksom många besökare under 1700-talets lopp fick han en närmast apokalyptisk upplevelse: den svavelrykande kraterkanten, det kala och brända landskapet runt gruvan, dånet från hyttorna. Besökare från hela Europa kom för att se platsen och tog med sig beskrivningar som jämförde Stöten med Vesuvius, skärselden eller antikens underjord.
Bilden av Falun formades länge av kontrasten mellan det rika och det förfärliga: den ofattbara kopparrikedomen och det miljöförstörda landskapet. Stora Stöten var centrum för den kontrasten.
Stöten idag
Stora Stöten är idag nära 100 meter djup, med en omkrets på 1,6 kilometer. Berget är tyst men inte dött. I sprickorna och avsatserna längs kraterns väggar häckar berguven, Dalarnas landskapsdjur och en av världens största ugglearter.
Sedan 2001 är platsen del av UNESCO:s världsarv Kopparbergslagen, tillsammans med gruvan, den omgivande industrimiljön och bergsmansbygden runt Falun.
Ett datum med två svar
Källor om raset anger ibland olika datum: 24 juni, 25 juni, till och med 5 juli. Alla tre är på sitt sätt korrekta.
Falu Gruvas egna sidor anger 25 juni, men med tillägget att det "vid midsommar" börjat låta olycksbådande i berget. Skillnaden handlar om att midsommardagen historiskt alltid inföll den 24 juni, Johannes Döparens dag och att raset kan ha skett sent på midsommardagen eller tidigt dagen därpå. Källorna är inte entydiga.
Ytterligare ett lager tillkommer av att Sverige 1687 använde den julianska kalendern, inte den gregorianska som vi använder idag. Sverige bytte kalender först 1753. Omräknat till vår kalender hamnar datumet elva dagar senare, alltså i början av juli.
Det spelar ingen större roll för historien. Det som är säkert är att det hände under midsommarhelgen 1687, att berget gett varningssignaler i dagarna före och att ingen människa befann sig under jord när det stora raset kom.