I dag är Dalälven för många förknippad med fiske, fågelliv och ett stillsammare landskap. Men under stora delar av 1900-talet var älven också en central transportled för skogsbruket. Då fördes enorma mängder timmer genom vattensystemet på väg mot sågverk, massafabriker och andra industrier längre nedströms.

En matta av virke

Varje vår, när isen släppte och vårfloden kom, tog flottningen fart. Stockar som hade huggits under vintern kördes ut till vattnet och följde sedan strömmen ned genom älven. Under flottningens mest intensiva år transporterades över 20 miljoner stockar om året på Dalälven.

Vid Tägtens skiljeställe sorterades virke från olika skogsägare. Där kunde älven periodvis täckas av så stora mängder timmer att den närmast såg ut som en sammanhängande yta av trä. Flottningen krävde både omfattande anläggningar och stor yrkesskicklighet för att fungera.

Flottarnas arbete

Arbetet på älven var tungt och riskfyllt. Flottarna styrde virket genom forsar, förbi grund och broar och arbetade med att lösa upp brötar där stockarna hade fastnat. Arbetet var säsongsbundet men intensivt och under de mest arbetsamma veckorna krävdes både uthållighet och stor vana vid vattnet.

Dalälven var en av landets stora flottleder och stora skogsägare som Stora Kopparberg var viktiga aktörer i systemet. Flottningen var en avgörande länk mellan skogen i inlandet och industrin längre ned i älvsystemet och vid kusten.

Slutet på en era

År 1970 upphörde flottningen på Dalälven. Då hade lastbilar och andra landtransporter successivt tagit över en allt större del av virkestransporterna. Älven förlorade därmed sin roll som transportled för timmer, även om den redan sedan tidigare också hade formats av andra ingrepp, bland annat dammar, flottningsanläggningar och kraftutbyggnad.

Längs stränderna finns fortfarande spår av flottningsepoken kvar, gamla ledarmar, skiljeställen och andra lämningar som påminner om en tid då stora delar av skogens väg till industrin gick genom vattnet.