Första gången Åsen dyker upp i skriftliga källor är 1540. Det handlar inte om stadsplanering eller gruvdrift utan om våld. Hustru Karins dräng fick böta för att han slagit en yxa i huvudet på en annan dräng. Hur det gick för offret vet vi inte, men böterna var låga nog för att man kan anta att han överlevde.
Det var i den här delen av Falun, på "den ljuvliga sidan" av ån, som Arkeologikonsult genomförde sin hittills största undersökning i Falun. I två omgångar, 2019 och 2023, grävdes drygt 4 300 kvadratmeter av den gamla Postenparkeringen, bakom rektorsbostaden som numera huserar Falu Bröd (Hammars). Rapporten blev 571 sidor. Åtta tusen kubik jord och slagg flyttades. Ungefär sex tusen fynd dokumenterades.
Skräp före stad
Det kanske mest överraskande resultatet var att ingen verkar ha bott på platsen före 1600-talet. Det enda medeltida fyndet var två små bitar fönsterglas, daterade till sent 1200-tal eller 1300-tal. Under medeltiden förekom glasfönster främst i kyrkor, men också i enstaka sekulära högreståndsmiljöer. Ingen sådan är känd från Falun vid den tiden. Glaset påträffades dessutom i ett omdeponerat lager, så det kan inte säkert knytas till just kvarteret Posten utan kan ha kommit dit med fyllnadsmassor från en annan plats.
Det man däremot gjorde i början av 1600-talet var att använda platsen som sophög. Matjorden verkar ha tagits bort först, möjligen för att den behövdes för odling. Sedan tippade man ut stora mängder avfall. Slaktresterna visar att djuren, framför allt nötkreatur, tagits levande till stan och slaktats på plats. Kopplingen till gruvan ligger nära: oxar som tjänat ut som dragdjur i berget hamnade till slut i grytan. Det är den bekanta falukorvhistorien, fast från andra hållet.
Avfallslagren luktade fortfarande när arkeologerna grävde, fyrahundra år senare.
Grytan och låset
I botten av avfallslagren låg ett av undersökningens mer ovanliga fynd: en trebensgryta i koppar med smidda järnben. En fotpanna, helt utsliten och lagad. De ursprungliga benen hade trillat av och nya hade nitats fast bredvid. Grytan var så skör att den bara lyftes ur sin förvaringsplats en enda gång för fotografering innan den stoppades tillbaka.
De flesta kopparkärl som finns bevarade i Sverige är från 1700-talet eller senare. Den här vet vi är från 1600-talet. Modellen med tre ben och rund buk förändrades knappt under flera hundra år, men lagerpositionen gör dateringen säker. Intill grytan låg ett kullås, ett hänglås av gammal typ som föll sönder vid upptagning men som avslöjade sin mekanism i processen.
Att kopparföremål skulle vara vanliga i Falun av alla platser är en rimlig tanke, men verkligheten var en annan. Staten ansåg att Falun skulle producera råkoppar och inte förädla den vidare. Kopparslagarskrå beviljades inte förrän 1781, mycket sent jämfört med andra svenska städer.
Hus med gammal teknik
Ovanpå avfallet anlades bebyggelse. Det är ett mönster som känns igen från i princip alla äldre svenska städer. Man forslade inte bort sitt avfall, man byggde på det. Halva Stockholm vilar på samma princip.
Arkeologerna fann spår av en gränd med hus på båda sidor, orienterad i en riktning som avviker från dagens gatunät. Det här kan vara ett äldre gatumönster, från tiden innan stadsregleringen slog igenom.
Ett av husen var byggt med en teknik som normalt hör medeltiden till. En av stolparna kunde dateras dendrokronologiskt till 1611–1612. Kraftiga stolpar hade grävts ner i marken och stockar passats in i urtag mellan dem. Arkeologen hade letat paralleller utan att hitta något liknande från 1600-talet utanför Falun. I Sigtuna och Skara finns liknande konstruktioner, men de är medeltida. Byggnaden tolkas som ett brygghus eller kokhus. Spisen tog upp en fjärdedel av golvytan.
När stolparna vickades loss ur blåleran visade det sig att flera av dem hade inhuggna svastikamarken. På 1600-talet hade symbolen inte den belastning den bär idag. Den kan ha varit ett skyddsmärke, inristat för att skydda byggnaden, liknande de som finns vid entrén till Ornässtugan. Men märkena satt under mark, där ingen kunde se dem. Det kan också vara timmermansmärken, inhuggna för att identifiera vem som levererat timret och säkra betalning.
Branden som inte syns
Stadsbränderna sommaren 1761 brände sammanlagt över 260 000 kvadratmeter av Falun på tio dagar. Men i kvarteret Posten hittades knappt några brandspår. Bara en yta om ungefär en gånger tre meter innehöll bränd säd. I övrigt hade man städat noga. Timmer som inte brunnit upp helt kan ha återanvänts. Det som var förkolnat dög till eldning i gruvan.
Direkt efter branden började man bygga. En rustbädd av stockar fällda vintern 1761–62 hittades utanför det lilla toaletthuset nere på parkeringen. Det hus som restes på den grunden stod kvar till åtminstone 1909.
Finare folk på Åsen
Den keramik och det glas som kom fram visade att Falun var en av Sveriges mest internationellt präglade städer under 1600- och 1700-talen. Ungefär 18 procent av keramiken var importerad, en normal siffra för tiden. Men i 1700-talslagren var andelen porslin ovanligt hög. Det är det tydligaste tecknet på att de som bodde här hade råd.
De skriftliga källorna bekräftar bilden. I början av 1600-talet bodde 35 hushåll på Åsen, mest skräddare, målare och timmermän. Vid mitten av seklet hade det vuxit till 127 hushåll med krögare, glasmästare och folk med utländskt ursprung. Under andra halvan av 1600-talet flyttade borgmästare, bergmästare och rådmän in. Riksdagsmannen Fredric Muncktell, med sin ostindiska porslinsservis, bodde här fram till branden. Muncktell var en av de ledande borgarna i staden och umgicks med bland andra Johan Alströmer och Carl Hårleman. I hans bouppteckning från 1763 listas bland annat en ostindisk blå och vit servis med sju dussin tallrikar, tolv fat och två terriner, samt porslin från Rörstrand.
En av de intressantare makrofossilanalyserna visade att man åt bär i mängder: körsbär, krikon, äpple, hallon, lingon. Man odlade hampa eller humle, bakade med råg och havre, och bryggde öl av mältat korn. Någon hade ätit russin.
Det som blev kvar
Platsen har förändrats kraftigt. Åsen är i hög grad påbyggd. Den ursprungliga marknivån visar bara en halv meters höjdskillnad där det idag lutar betydligt mer. Lager på lager av avfall, brandmassor och slagg har format den topografi vi ser idag. Rektorsbostaden, byggd på 1760-talet, vilar troligen rakt ovanpå de utjämnade brandresterna.
De bästa husen ligger sannolikt kvar under rektorsbostaden, utmed Åsgatan, där man alltid har byggt med fasaden mot gatan. Det som grävdes var bakgårdar, brygghus och trädgårdar. Där odlades det i alla tider, ända fram till 1900-talets mitt. En flygbild från 1951 visar fortfarande rader av buskar och träd på tomten.
Sedan kom polishuset, bensinmacken och parkeringen. Det mesta av 1800-talslagren försvann. Men under asfalten och slaggen låg 1600- och 1700-talet kvar, med avfall och byggnadslämningar som berättar om en stadsdel som växte fram på sina egna sopor.
Den här artikeln bygger på ett föredrag av Åsa Berger, Arkeologikonsult och rapporten från utgrävningen (2025:3070/3625). Hela rapporten finns att läsa på Arkeologikonsults webbplats.