Faluns rådhus ser ut som ett prydligt 1700-talshus vid Stora torget. Det har alltid sett respektabelt ut. Men bakom den ljusa putsen döljer sig en historia full av häxprocesser, rymningar ur fängelset, våldsamma bödlar och en stadskällare där spritförsäljningen var "ovanligt stor". Det här är berättelsen om en byggnad som aldrig riktigt blev vad den var tänkt att vara och som ändå överlevde allt.
Ett kornhus som aldrig blev ett kornhus
Allt började med spannmål. År 1643 hemställde borgerskapet i Falun att det borde uppföras ett kornhus vid Stora torget, ett kronan tillhörigt magasin där allmogens tiondespannmål kunde lagras som reserv vid missväxt. Förslaget bifölls och snart började murarna resas vid torgets norra ända. I grundstenarna infogades ankarjärn formade som kronmärken, för att markera att detta var statens egendom.
Men stadsstyret ändrade sig. Ett spannmålsmagasin var kanske inte det man behövde mest. Det man verkligen saknade var ett rådhus. Genom landshövdingen meddelades drottning Kristina att man i stället tänkte bygga "ett skönt rådhus av sten" fast man inte hade pengar till det. Kunde man möjligtvis få använda kornhusets redan lagda grund?
Drottningen biföll. I april 1649 förärade hon Falun tomten, stenmurarna och allt byggmaterial som redan köpts in. Dessutom skänkte hon koppar från Blankstötsgruvan under tre års tid. Det var typiskt Kristina: generöst, men med tillägget att stadsborna förväntades "sparsamt nyttja gåvan" och göra byggnaden till stadens heder.
52 kvinnor på bygget
Murmästare Hans Ersson ledde arbetet. Kalk köptes in från Rättvik, Järna och Älvdalen. Teglet, 106 000 stenar, kom från Johan Trotzigs tegelbruk vid Rankhyttan och fraktades på skutor över sjön Runn mot Falun. Eftersom Tisken hade för lågt vattenstånd fick teglet omlastas på pråmar vid Slussen.
År 1653 var bygget i stort sett klart. Det året var 23 manliga arbetare anställda vid bygget och 52(!) kvinnor. Hustrur, änkor, borgaredöttrar och pigor arbetade sida vid sida med männen, sannolikt som hantlangare. Det var en envåningsbyggnad utan utsmyckning, och inredningen var minst sagt spartansk. I sessionssalen fick bordet rött kläde och bänkarna belades med boj, ett grovt ylletyg. Dessutom anskaffades av samma material "så mycket som till en himmel behövas kan". En världskarta köptes 1658. Det var all lyx man hade råd med.
En trappa för nesa och heder
I sin nuvarande form är rådhuset en tvåvåningsbyggnad, men det tog decennier att komma dit. År 1667 klagade landshövding Gustaf Duwall öppet över att rådhuset "på så många år ofullbordad synes vara, både landshövdingen och staden till nesa". Det var ett ganska vasst uttalande från en man som representerade kronan.
Det hjälpte. Under 1670-talet påbörjades arbetet med en övre våning och 1683 fick fortifikationskaptenen Engelbrekt Otto i uppdrag att rita en trappa som var "både sirlig och lämplig i proportion och skick till själva byggnaden". Trappan byggdes i trä. Den höll i 150 år innan den var så rutten att man 1833 beslöt att byta till sten.
Först 1749 ansågs tillbyggnaden vara helt klar, hundra år efter drottning Kristinas gåva. Inskriptionen ovanför rådhusets huvudingång berättar hela sagan i en enda mening: byggnaden grundades genom Kristinas frikostighet och fullbordades under kung Fredriks regering, med lokala ämbetsmäns försorg.
Häxor i kistan
Redan från början inrymdes fängelset i rådhusets källare. Det kallades "kistan" och var avsett för stadens behov, men kom även att tjäna som länsfängelse. Utrymmet var trångt och bevakningen klen. Rymningar inträffade regelbundet. År 1654 förstärktes kistan eftersom "tjuvarna sönderbröto" den.
Det var i den här fuktiga källaren som de anklagade under häxeriprocesserna fick sitta och vänta på sin dom. Mellan 1668 och 1673 straffades omkring 200 personer för påstådd trolldom och blåkullafärder, de flesta äldre kvinnor från Älvdalen och Mora. Ett femtiotal av dem halshöggs och brändes på bål. Straffen verkställdes i de anklagades hemsocknar, men i väntan på rannsakning och dom satt de inspärrade här i Falun, sockenfängelserna ansågs inte säkra nog.
En av kvinnorna dog i fängelset innan hovrättens dom hunnit komma. Landshövding Duwall lät bränna hennes kropp på galgplatsen ändå, "för att om möjligt beveka de förhärdade till någon rädsla, ånger och bekännelse".
Häxerifarsoten dog ut i Dalarna 1673 men flammade upp igen 1757 i Åls socken. Den gången fick det ett annat slut. Landshövding von Hauswolff frigav de anklagade på eget bevåg och tingsdomaren som beordrat tortyr dömdes till spöstraff och skadestånd.
Bödlar som skrämde borgmästaren
Falun anställde sin första skarprättare 1649. Halshuggningarna utfördes på Stora torget, precis utanför rådhusdörren. Galgen stod först vid Pilbo, men ansågs stå för nära gruvan och flyttades efter ett par år till en skogshöjd nära Främby. Det gick inte bra. Den förste bödeln var av "sådan läggning" att magistraten fick förmana honom att inte tillfoga stadsborna något ont. Ett år senare hotades han med fängelse om han inte uppträdde höviskt mot folk.
Hans efterträdare var inte bättre. Han ställdes inför rätta för att han och den förre bödelns son uppträtt hotfullt mot borgmästaren, båda med dragna svärd. Rättens dom blev att den sittande bödeln fick piska sin kompanjon med ris. Dessutom förmanades de båda att inte "gå omkring i gårdarna och skrämma folk", annars väntade Faluns värsta fängelse. Femton år senare gick den piskade kompanjonen ändå i pension som ordinarie bödel.
Bränderna 1761
Sommaren 1761 drabbades Falun av två förödande bränder som lade omkring hälften av stadens bebyggelse i aska. Rådhuset, byggt av tegel på hög grund av huggen sten, brann inte ner i bokstavlig mening, men skadades svårt invändigt.
Återuppbyggnaden var ett omfattande projekt. Lantmätaren Erik Geisler ritade nya planer och murmästaren Daniel Lundqvist från Gävle ledde arbetet. Det gick åt 136 400 tegelstenar, 52 100 takpannor, 1 000 dussin bräder och över 10 000 dagsverken. Den totala kostnaden landade på 155 727 daler kopparmynt.
Invigningen firades den 6 november 1766. Källorna antecknar lakoniskt att festligheterna pågick "till klockan åtta följande morgon".
Stadskällaren: Faluns törstigaste lokal
I det ombyggda rådhuset inrymdes en stadskällare. På 1780-talet drev källarmästare Lindman rörelsen och öppnade en klubblokal för nöjeslystna falubor. Hans efterträdare Peter Gren kungjorde att konversationsrummet var tillgängligt "för hederligt sällskap emot 12 skilling person, varför jämte ljus och ved bestås tobak och dricka samt aftonvard".
Men den mest minnesvärde krogvärden var A. W. Renström. En samtida falurådman beskrev honom i sina memoarer: "Rörlig på sina ovanligt korta ben sprang den lille klotrunde mannen oavlåtligen omkring i sin lokal, serverande utan åtskillnad på personer sina kunder, åt vilka han alltid hade ett glatt, om ej kvickt skämt. Från morgon till sena kväll voro ock hans källarrum till trängsel fyllda av törstande kunder, och åtgången därstädes på spritdrycker var ovanligt stor."
Renström började fattig och medellös men dog 1840 som förmögen man. Kronikören noterar torrt att en del av hans tillgångar bestod av gruvfjärdeparter "av vilka många kommit på den våta vägen ur åtskilliga bergsmäns värjo" bergsmännen hade alltså druckit bort sina gruvandelar.
Den siste krogvärden i rådhuset var Alexander Forssberg, en före detta skådespelare som kom till Falun på 1850-talet. När rådhuset byggdes om tvingades han flytta till en lokal vid Stora torgets södra sida.
Fångar på krogen
Att fängelset och stadskällaren låg i samma byggnad skapade situationer som man knappt skulle kunna hitta på. Bevakningen var undermålig och Karl-Gustaf Hildebrand har i sin stadshistoria skildrat hur klent det var beställt med ordningen.
En livdömd kvinna umgicks "på ett föga anständigt sätt" med fångvaktare, stalldrängar och officerares tjänare. En löjtnant som dräpt en människa och dömts till tre månaders fängelse fick upprepade besök av en kvinnsperson från Siljansbygden. Trafiken blev så omfattande att landshövdingen kände sig tvungen att ingripa. Man övervägde sedan att skaffa ett lås till löjtnantens cell, men det är oklart om planen genomfördes. Under tiden hann löjtnanten besöka stadskällaren, spela biljard och vara otrevlig mot stamgästerna.
Från rättsal till förvaltningslokal
Rådhusets historia efter 1800-talet är lugnare, men byggnaden fortsatte att byta skepnad. Lokalerna har rymt Kopparbergs enskilda bank, Falu sparbank, postkontor, telegraf- och telefonstation och bostad åt borgmästaren. Den siste borgmästaren som bodde i huset var Erik Mauritz Sundell, som när han avgick 1891 undanbad sig pension men bad att få bo kvar. Det fick han och där dog han 1896.
År 1931 gjordes en stor renovering med centraluppvärmning och ny puts. År 1964 upphörde rådhusrätten och magistraten att fungera i Falun och rådhusets över 300 år långa roll som säte för rättskipningen var slut. I stället tog kommunförvaltningen över. Vid ombyggnaden på 1960-talet gjordes en överraskande upptäckt: under övermålningen i den gamla rådhussalen dolde sig en takfris i blått och grått, sannolikt målad av dekorationsmålaren och rådmannen Nils Johan Asplind, som i kyrkböckerna titulerades "hovmålare".
Idag är rådhuset fortfarande Faluns officiella representationslokal. I källarvalven, samma valv där häxorna en gång satt fängslade och törstiga kunder trängdes på Renströms krog, ligger restaurang Rådhuskällaren. Och ovanför huvudentrén sitter fortfarande den där steninskriptionen som sammanfattar allt: ett rådhus grundat genom en drottnings frikostighet, färdigbyggt hundra år senare, förstört av brand, återuppfört och fortfarande i bruk nästan fyra sekel efter att någon fick idén att bygga ett kornhus.